Culdees’ Abbots, Priests, Monks and even Nuns were married in purity with periods of separation for their courses of services

Sprid kärleken

Culdees’ Abbots, Priests, Monks and even Nuns were married in purity with periods of separation for their courses of services.



by Rev Dr Stephen MK Brunswick

This topic is validated by the records of Rome in protest against married Celtic Clergy being repugnant to their tradition (although the East also practiced it). However this article takes it a step further to prove it was the norm among the Monastics (including their leadership, the Abbots). We’ll get into not only the records demonstrating the marriages of the Monks and Abbots, but also the confirmed hereditary succession of the Abbacies to the kinfolk (family) of the founder. Such marriages were recorded into recent centuries in the institutes of the Black Friars at Armagh Ireland, proving the most independent Culdee practices (such as married priests, monks & clergy) remained there through the 15th Century when the Annals of the Four Masters were written. As this was also around the time of the full blown Reformation, the Neo Culdees took on other forms surrounding the church, while using the same authorized Orthodox liturgy (while not in communion with the Bishop of Rome).

Most of the world believes there was no resistance after the military subjugation was achieved under the authorization of the Papal Bull Synod of Cashel in 1172 A.D., but that could not be further from the truth. St Andrew’s and St Joseph’s Orthodox Church of the Culdees demonstrates 2,000 years of protected local practice that never was conquered. Some of this only recently is being recognized, restored and expanded. While many Clerics being non-combative (unlike those under the protection of the O’Neills of Armagh, Knights of the Scarlet Thread etc), these did enjoy the rank and position of our hundreds of Celtic churches across the continent Europe established and recognized as Celtic churches to this day, had no problem co-operating under for example the Benedictine order, which welcomed  a plethora of traditions and were orthodox with the East in good standing from before and after the Great Schism.  For the married clergy topic, the historian Venerable Bede made several such complaints. St Bernard had complained “they would allow no person to be promoted to the bishopric, excepting such as were of their own tribe and family.”

The Annals of the Four Masters (among other Irish Annals) show very long tables of the Coarbs of the Culdees. Numerous Bishoprics(AKA Abbacies) of the Culdees could demonstrate a very long family succession. Several of these are recorded as passing down from father-to-son for upwards of 400 years unbroken, and the general practice demonstrated to be maintained for more than 1,000 years for all of Ireland. These same Irish Culdee founders went on to head other institutes as chief Abbot. For example at Glastonbury England(St Patrick) or at Iona Scotland(Columba), and so in these nations their successors are carefully listed (ie in the Monasticon and many others). These remained at least loosely compliant to those well established Irish rules of Culdee Monastic Coarb succession (ie of the family ties of the McNeil family as Abbots of Iona continued, and those leaders of Glastonbury predominately continued to be family of the line of St. Joseph of Arimathea for Glastonbury, as long claimed from the Welsh lines which continued in the Saxon and Norman intermarried branches also).

Rome’s complaints about this succession of the married clergy to their children are rampant. Papal Romists would love people to be unclear about the truth in this area, so this booklet was put together to set the records straight, at least as far as the ancient historical practices of the Celtic church. You’ll learn from this document that without a doubt, the most striking contrast between the Culdees and the church of Rome was that the Abbacies, Monestaries, Cathedrals (Bishoprics) and other churches were passed down hereditarily. You will also find today’s so-called “Orthodox” may also have things a little unorthodox compared to the older Orthodox quotations. The Bishopric of Armagh was often lambasted by Romists for the fact they (The great Primate See of Ireland, a Culdee independent establishment) could count at least 15 generations of it passing down hereditarily (father to son). However that’s just complaints from a dissenter. They hate to admit as our Culdee Irish annals demonstrate, it was in all the Irish churches the rule, and is clearly recorded to be practiced for more than 1,000 years.

The inheritance of an Irish(Culdee) Coarb was the rule that the next successor Abbot must be of the family (often called race or tribe)of the original school of the founder. In some circles this would mean taken from the local Clan or people. However in many cases it was literal father to son transmission. Often these didn’t even need to be ordained or consecrated into the office, as it was the law of the Coarb, and these ruled their dioceses with full support of the local and wider Celtic Culdees’ church.

There were many early Culdee founders of Glastonbury(St Joseph of Arimathea, St Patrick,  St Benigus of Armagh, St Columba, St David to name a few). The heritage of the Culdees, including the succession practice continued to be by blood at Glastonbury.  Glastonbury remained one of the most important Ecclesiastical Sees of the British nation, and so it was embedded with the Royal bloodlines. So many of the Royal families were Monks, and so thereby had a Culdee compliant influence. The earliest bloodlines of the first Culdees, as mentioned (for example Joseph of Arimathea or his great great grandson King Arthur of Wales) who were descendant of the Biblical Celtic/Galilean Judean house could pass down the inheritance via the female or male lines. These married with the earlier Judean (Zarah and Pharez lines) known as Irish and Welsh families who founded Glastonbury. The blood line passed down also when they intermarried with the Saxons(Scythian tribes of Israel), and also passed down when these intermarried with the Norman(Sicambrian tribes of Israel), keeping the original bloodlines going still with strong fresh stock of their kindred nations of the religion descending from the true Israel of God. In the rule St Benedict ordained (Rule, lxiv) this right was basically guaranteed, as it was defended by numerous monarchs, and Culdees’ church councils, that this rule of the Order of St Benedict should be followed ensuring that the Abbot should be chosen “by the general consent of the whole community, or of a small part of the community, provided its choice were made with greater wisdom and discretion.” The community being the Monks and families of the Monks themselves, of the local body. That is reiterated more precisely in the subsequent charters that guaranteed the same. The bloodlines of the Culdees were then protected, rather than have some foreign Romish superior installed (as was upheld as the rights of Glastonbury in dozens of charters). St Benedict’s order predated the great schism, and most agree is an Orthodox order. These rules provided a grace for the Culdees’ laws to continue, thus ensuring the Abbots were selected from the wider family ties in the region of the Abbey. This is exactly what was complained of by the Roman areas who didn’t have such pure strong ties to their origins, but would install unknown foreign Roman educated secular priests.

In this booklet we dive into several pieces of evidence that show married Clergy and even married Abbots and Monks (although with periods of separation) were commonplace. As the Culdees had a strong allegiance to the Scriptures, it makes sense why marriage was so central. The Bible tells us that marriage is a requirement for anyone to be an elder in the church, and of the priesthood:

Saint Paul the Apostle (Saul of Tarsus) was a validly married Pharisee himself, a son of a Pharisee who also kept this law blamelessly. He wanted all to be like him (married although consecrated dedicated to Christ, which will have periods of separation “for a time, that ye may give yourselves to fasting and prayer” 1Cor 7:5) Especially separate during the required ceremonial purity during priestly courses at the temple, or for seasons during ministry at the Hebrew altars around the world). As a Benjamite (not a Levite) he didn’t have to do as much regarding altars, and pointed to in Christ we have an altar of which the Levites historically weren’t allowed to eat at (Melchizedek table). However there are still  some regulations we can’t escape, laid out in God’s law that say could not become a church leader (OT and NT) if you weren’t married. This is reiterated throughout the New Testament under the requirements to become a leader in the church. It says priests and elders must be the husband of one wife, and rule their families well (ie 1Timothy 3:12 and Titus 1:6).

Monastery membership typically wasn’t a permanent lifetime vocation but was an intensive period of education and service. Many would either begin early in life as a Monk and later go into another office (often church related). Otherwise they would join as a Monk later in life when they had their children and were retiring.

Today’s Orthodox Church of the Culdees seeks to restore the purity God had originally ordained. We see that is done with proper New Testament Biblical church leadership (which was done by responsible married men). The Eastern Orthodox continue to ensure that their Pastors marry. Even Patriarch Celarius of Constantinople acknowledged that the Calvinist Protestants had become more Orthodox than Rome. Our wider Orthodox brothers may only have some disagreement whether Monasticism could have married leadership. For that reason we have compiled several of these references demonstrating that in the Celtic church it wasn’t a huge obstacle, and marriage often was encouraged among our Abbeys especially if you were to become an Elder.

Marriage helps encourage purity among the orthodox. Just look at all the sexual scandals plaguing the Roman Catholic church. If marriage was returned as a requirement as God ordained there would be none of those.

Marriage and succession of church office (property maintenance included) to family successors (as per laws of the Culdees) also increases the sincerity to the beliefs. Devotion is so greatly enhanced when you grow the next successors from the descendants of the families (of the original culture). Grandparents transmit beliefs better than any others. Imaging how much more integrity would be maintained when there is this layer of family ties to a church. You see how political representatives squabble when it’s an open election for anyone of any background from any community. When Rome installed people from any culture it also created issues, and most of all it created a “secular priesthood”. Sincerity of true beliefs would have prevented so much suffering from those scandals now plaguing the areas that have long been dominated by the Roman only version of the church.

As their church has been failing and are with shortages of priests, due to these scandals, so many popes have admitted they can re-admit married clergy. However it never goes very far towards implementation.

It is a concrete canon of the church that a Pastor must be married to one wife. Anything else needs to be brought before the church councils.

The O.C.C. is an authority with ecclesiastical responsibilities and obligations to re-correct rightly and canonically all debatable ordinations of the wider Orthodox Celtic Church(Culdees) descended congregations. After doing some research on our site you will find many of the first Century Apostles (and their direct assistants) officially were Culdees. Any church tracing back to the Celts and keeping an Orthodox liturgy (like the Book of Common Prayer) may be a candidate. We must return to the purity, re-establish, re-integrate and align to the Orthodox faith of our fathers.

A confederation of larger Orthodox bodies recognize, accept and defend our acts. The Primace of the Orthodox Church of the Culdees (Stephen MK Brunswick) represents (by Synodal decision) in office in defense(diplomatic) assistance of Christians in cases where they have been victims of damaging and intolerant acts of prejudicial discrimination against their freedom of beliefs, which may even be committed by renegade agents of government and society. He may circle the affairs of any branch, whether political, religious, or social organizations towards their suspected incompetence, and issue specific instructions towards the broader reintegration.

This booklet covers the lesser known history of our Celtic ecclesiology (governance) as it relates to marriage.











De gifta abborna

In Primate Colton’s Visitation (1397) he travelled within the Culdees’ church at Armagh, to the domains of the most resistant Celtic Ecclesiastics, where any of Rome would fear tread.
He came deep into the heart of the Culdees jurisdiction to the domains of the McNeils at Derry. There he obtained and disclosed the ancient Celtic officials the Herenachs and Corbes were flourishing to that time, discharging their duties in every parish, and these proved that the Abbots of the old Columban foundation at Derry, the Black Chapel, as it was called, retained the ancient Celtic customs concerning married Clergy.
One example he detailed was in the marriage of Abbot Odo O’Dogherty to his wife Katherine. The public marriage was celebrated just a few days before he was elected Abott by his bretheren in the presence of the primate, and solemnly instituted into his office, and although they knew of his marriage, they did not find him any less fitted to bear rule over them.

The Irish Annals document extensively the married Abbots and their children succeeding them in office.

It was also well documented how Venerable Bede(672-735), and many others, complained against the Celtic married Monks in general. As quoted from Egberti Dialogus de Ecclesiatical Institutions Page 274 and Origines Anglicanae Page 127, we find several points.

En av de viktigaste punkterna som sticker ut är hans uttalande:


”Många av abboterna var gifta män”.

Dessa ord "många abboter" säger att det inte bara var några få. Många skulle vilja tro att Storbritannien faktiskt bara hade celibatgrupper, och att de som faktiskt var gifta bara var ett undantag. Det var emellertid den allmänna regeln i den keltiska kyrkan, att ”klostren / klostren” (eller Bangors) som också hade en strikt regel inte överensstämde med Roms version av klostret.

Var Bede verkligen en sådan agent för Rom?

One must realize these weren’t some exceptions, but Bede was indeed attacking the Celtic church overall. There are many proofs of this. He was an activist against the Celtic observance of Easter in favor of the Roman version. This was pivotal in determining his true allegiances within the church. Columbanus’ most epic fight against Rome was on this topic of Easter. Furthermore, Bede was the only English born priest to have ever been called a “Doctor of the Church”. While Bede did do many great things for the church, still others did much greater, without the Roman elevation.

Även om han har ansetts vara en stor engelsk historiker, borde vi ta hans uttalanden som sanna, det

”Många av abboterna var gifta män”.

Det var de faktiskt. Oavsett om han gick med på det, spelar det ingen roll. Detta uttalande i och för sig talar volymer. Han sa också att dessa gifta abbotar också var militära kaptener samtidigt som de styrde sina kloster.

Bonwick skrev i sina ”Irish Druids and Old Irish Religions”:

”Deras (kuldeernas) mest bittra fiende under tidiga kristna dagar var den vördnadsfulla Beda, som förnekade sina anspråk på ortodoxi.
Men eftersom han var sax och präst under romerskt styre har hans anklagelser följts något. Deras upprätthållande av ett ärftligt prästadöme var inte bara judiskt, som han antog, utan av Druidisk sympati. “

In Rawlinson’s “Antiquities of Glastonbury” we read on page 88 that in the time of Dunstan the Benedictine, that all the celibate Monks were taken out of Glastonbury Abbey and replaced with married Clergy. This is in agreement with the early Culdee founders’ ie Armagh Abbots in Ireland who graduated to be Abbots of Glasonbury had passed down their Monastic offices hereditarily as traced for more than 1,000 years as the norm all over Ireland. So “married Clergy and Monks” were synonymous terms at the Glastonbury Abbey. Although this may seem against Rome’s definitions, Glastonbury held a seniority in such matters to properly govern their autonomous religious houses, and were recognized as such throughout the regions that included Spain and France.

However, we must remind that as married Monastics there were ample practices (just as the Essenes / Israelites had) the most strict cleanliness/purity laws that were upheld by St Paul and the Orthodox.


Celtic Bangors skilde sig från romerska kloster

Bede är en källa till mycket information som registreras på Celtic Bangors (Monestaries). Han föddes bara långt efter det att den romerska munken Augustin hade gjort skadorna.

Du kanske läser om det stora Massacre of Culdean Monks at Bangor is-y-coed som Augustin var inblandad i. Men allt var fortfarande mycket uppenbart även för Bede att se och känna skillnaden mellan en romersk monestar och keltisk bangor. Biskop David av Wales (vår stora Culdean Saint) var en del av den heliga synoden som inkluderade Bangor is-y-coed Monestary. Han invigdes som ärkebiskop i Jerusalem och spridte den mer stränga israelitiska (Essenic) versionen av monastismen som inkluderade försörjningar som underlättade tillväxten av munkfamiljen och att han hade många ättlingar som katalogiseras i "Welsh Genealogies of Saints" även känd som ”St. Ynys Prydain, eller stamtavlor av de heliga i Storbritannien”. Biskoparna invigda av ärkebiskop David fortsatte också denna strängare version av monastismen inom de keltiska bangorsna. Bede glädde sig glatt över slakten av dessa kloster, till och med av en hednisk nordumbisk kung Aethelfrith, med tanke på att de var brittiska kristna och därmed hade vägrat att följa St Augustines råd och fira påsk enligt den romerska kalendern. Bede var också en Geordie och följaktligen naturligt sympatisk med sitt eget rikes hedniska förfäder.

Redan fram till 1100-talet ser vi att den romerska kyrkan var så partisk mot den keltiska (kuldeanska) klostret, att den vägrade att erkänna att även Saint Patrick eller Columba någonsin var munkar!

Som Bonwick spelade in i sina "Irish Druids and Old Irish Religions":

”Om S: t Patrick, S: t Columba och andra tidiga irländska heliga hade varit sanna munkar, varför sa S: t Bernard i sitt liv i Malachy, ärkebiskop av Armagh (1130 e.Kr.) att det fram till den tiden inte fanns en munk i Irland. Columba tog verkligen kuldeism till Skottland från Irland. I myren i Monaincha finns två öar. På den ena var ett kloster eller män, deras fruar ockuperade den närliggande kvinnans ö. ”

På 4: e och 5: e århundradet ser vi en helt annan situation än den nuvarande klostret vi känner till idag. Kort sagt hade varje kloster (eller kloster) sina egna autonoma regler som föreskrev att munkarnas familjer skulle ha separata anläggningar. Detta är inte uppenbart i den romerska versionen, men medlemmarna förväntas vara ofruktbara och inte hålla Guds första bud, "att föröka sig" och fylla på (eller fylla) jorden med ättlingar.

I Celtic Monasticism, som också registrerats av Hardinge, finner vi att Culdean Monks alltid kunde gå ut för att besöka deras länder, fruar och barn. Men när de väl återvänt till Bangor följdes en mycket strikt form av Essene Monasticism igen. Till och med att sakna fottvätt kan innebära en som ett stort brott.

Saint Bernard skrev i sin Vita (livshistoria) i Saint Malachi,

"Kuldeerna i St Andrews tilläts emellertid inte, efter att de hade gått in i denna klosteranläggning, att hålla sina fruar i sina hus."


Vi kan klargöra att "inträde i St. Andrews-klostret" inkluderade att få en ministercell inom klostret. Eftersom arbetsuppgifterna krävde att de skulle vara upptagna med Herrens arbete inom kyrkan, skulle de inte ta hand om / hänga med efter hustrun hemma. Hur som helst fanns det inte tillräckligt med kvarter för henne att stanna länge i klostret, men besök var utan tvekan i ordning.

Det skulle överensstämma med de vanliga renhetslagarna från det första århundradet. Vi läser om denna praxis av ministeriell renhet som gjordes av kung David, när hans soldater hungrade fick de ett engångsundantag för att få äta de invigda prästernas bröd, bara om de inte hade varit med några kvinnor (1 Samuel 21: 5).

Vi vet att detta går tillbaka till den levitiska lagen att vara ceremoniell oren till kvällen efter kontakt med kroppsvätskor (3 Mosebok 15:18). Den ceremoniella renheten utövades av alla troende i varje hem. Dessa bud är inte bara för inom hemmen utan för vördnad när de närmar sig helgedomen.

Så vi ser att det alltid har förstås att det att betjäna i gudomliga ceremonier ska nås i ett rent tillstånd både kroppsligt och internt. Medan vissa skulle kalla det sunt förnuft beskrivs det ändå i de levitiska lagarna. Extra försiktighet för prästerna att vara ren är mycket rätt och biblisk, särskilt när det gäller ministeriets administration av sakramenten.

Följande citat ger mer ljus till denna praxis. En Prebendary tjänsteman från Dunkenveld, Alexander Myln sa detta om Culdees:

"Efter användningen av den östra kyrkan hade fruar, avstod från dem, när det kom deras tur att predika." (MS. V. Dalrymple's Collections, s. 244.)


Athanasius (cirka 373) skrev att:

"Även om många biskopar var ogifta, var många munkar fäder till barn, dessa saker har frihet och inget förbud läggs på dem ..." 

(Fullständigt citat finns i följande kapitel "Gift nunnor och munkar".)

Augustin av Hippo (Nordafrika, cirka 430) i sin fördömande av en grupp kättare som missbrukade namnet ”Apostolics” eftersom de var arroganta att utesluta gifta munkar. Augustine skrev att:

våra munkar behöll båda markerna och gifte sig ”. (omformulerad)

(Fullständigt citat finns i följande kapitel "Gift nunnor och munkar".)

Hela tiden hade Saint Patrick, som bodde strax efter Augustine, enligt uppgift likställt Glastonbury med Egyptens kloster.

Williams skrev i sin "Cymry's Ecclesiastical Antiquities: Or, The Ancient British Church":

Padrig (Saint Patrick) 385-461AD sägs ha gjort Bangor Wydrin (Glastonbury) lika i karaktär till klostren i Egypten och ha blivit dess första abbot. Under honom berikades den ytterligare med länder och ägodelar, gåvor från kungar och furstar. (MS. Libell. De reliquis coenobii Glaston. Circa tem. R. Henrici III. Manus. Johan. Tinmuthensis i Vita Patricii. Tabula Magna Glastoniens. FRÖKEN. i Bibliotheca Collegii S. Trinitatis. Cantabrig. & c. apud Usher, s. 56,58.)

Medan det tog många århundraden för Roms kloster att förfina och utveckla blomstrade den keltiska och östra kyrkan. Munkarna ägde inte bara mark utan de fick många barn som efterträdde dem, som Augustin beskrev de egyptiska (östra) kyrkorna som praktiserades vid den tiden.

Många walesiska heliga före det 6: e århundradet vördas i den östra kyrkan. Du kan begära från oss den omfattande kalendern för flera hundra keltiska heliga på ön som föregick den romerska Augustinens ankomst.

Glastonbury, som känt över hela världen, var ”fontänen och ursprunget till all religion”, den första kristna kyrkan ovan jord som lagligen har etablerats i världen, hade den här äldre profetskolan. Som att ta in en hel del av de ursprungliga heliga apostlarna, skulle alla vara klokt att göra en stark analys av de walisiska metoderna. Vissa skulle säga att de motsvarar "Ökenfäderna" i företräde. Andra kommer att säga att de lyser betydligt större för vår tro. Vi i den ortodoxa kyrkans kyrka är en av få kyrkor som sätter vår företräde med de keltiska definitionerna. Medan Rom aldrig helt gav efter för Glastonburys företräde, gav många andra nationer Glastonburys företräde.

Det fanns ett flertal erkännanden inom kyrkorna i världen, att de skulle ge efter för Glastonbury på punkter av antiken och företräde.

Vid synoden i Pisa 1409, konstanzrådet 1417, synoden i Sienna 1424 och rådet i Basel 1434. Det uppnåddes enighet om att kyrkorna i Frankrike och Spanien måste ge efter i antiken och företräde för detta Storbritannien.

Detta var den enda grunden för att Glastonbury var den första kyrkan för de hebreiska apostlarna Kristus.

Som vi läste tyckte den romerska agenten Bede inte om att Culdean Monks var gifta och skulle behålla och ärva mark, och att många skulle testamentera eller skänka marken åt sina söner eller döttrar.

Glastonbury's Monestary var forntida känd som BANGOR WYDRIN (även stavat Ineswitrin eller Ynys Witrin)

Abbotarna i Glastonbury, enligt många stadgar, bekräftade från de tidigaste tiderna till den senaste, kunde endast väljas eller väljas ur sin egen kropp. Bara kunde man anlända från utlandet, om det inte ens fanns en bland deras led, till och med de lägsta och yngsta som kunde fullgöra tjänsten. Installationer av en arvtagare i Rom omöjliggjordes i Glastonbury, och ingen kunde göras underkastad biskoparna i de omgivande områdena. Dessa frågor bekräftades, ratificerades och försvarades av många kungar tillsammans i avtal med abboter. Full suveränitet och autonomi över sekulära frågor i regionen var inneboende i abboter och munkar.

BANGOR WYDRIN (Glastonbury) var en framstående anläggning, vilket framgår av följande triad:

”De tre huvudkorarna på Isle of Britain; -Bangor Illtyd Varchawg, i Caer Worgan; Cor Emrys, i Caer Caradawg; och Bangor Wydrin, på ön Avallon; och i var och en av dessa tre Bangors var två tusen fyra hundra heliga, det vill säga hundra var förlovat varannan timme, både dag och natt, för att fira Guds beröm och tjänst, utan vila, utan paus. ”


De brittiska traditionerna hänvisar till universitetets ursprung i Glastonbury till Elvan. Enligt William of Malmesbury fanns här en institution som liknade det föregående, bestående av tolv medlemmar och utrustad med tolv medlemmar, och utrustad med tolv delar av marken, under kristendomens tidigaste period. Detta blomstrade inte länge; men vi får veta att det under Lleirwgs regering återställdes till sin ursprungliga position av Dyvan och Fagan, med monarkens samtycke och auktoritet, som bekräftade dess gamla stadgar.

Padrig (Patrick) sägs ha gjort Bangor Wydrin (Glastonbury) lika i karaktär till klostren i Egypten och att ha blivit dess första abbot. Under honom berikades den ytterligare med länder och ägodelar, gåvor från kungar och furstar. Många infödingar, vars namn nu går förlorade, efterträdde honom i sin värdighet innan institutionen äntligen gick över till saxarna.

Enligt register från Glastonbury besökte Dewi (David) ön med sju suffraganer, i syfte att tillägna är forntida kyrka. En anonym författare av sitt liv säger uttryckligen att han "grundat" klostret; medan kompilatorn av "Brut y Twysogion" är positiv till att Ivor "gjorde det stora friariet på Avallons ö" år 683, av tacksamhet till den allsmäktige Gud för de segrar som han hade uppnått över sina fiender. Men sådana uttalanden gjordes utan tvekan till följd av en vag kännedom om de tjänster som dessa personer tillhandahöll till anläggningen. Dess begåvning utökades av kung Arthur, som också, tillsammans med sin fru Gwenhwyvar, begravdes i sin heliga mark.

Bangor Wydrin avskaffades från de infödda britterna under Ina, västsaxernas kung. AD 721.


 Gift munkar och nunnor

Följande är hämtat från kapitel 3 i ”De gamla brittiska och irländska kyrkorna: inklusive liv och arbeten i St. Patrick” av William Cathcart Pub. 1894:


Många av de tidiga munkarna och nunnorna gifte sig - De bodde i sina egna hus - Dessa personer ledde strängare liv än andra i sina vanliga bostäder - De gav mycket tid till hängivenhet och bibelstudium - Sådan var Pelagius 'gång - Bingham om gifta munkar - Athanasius om munkar som var fäder till barn - Augustines uttalande - Många av St. Patricks munkar och ”Kristi jungfruar” var utan tvekan gift - ägnade mycket tid åt skriftläsning - Förmodligen genomförde stugbibelskolor mycket omfattande - Det finns inga bevis för att Patrick någonsin etablerat ett kloster.

COLLIER skriver att: (1)

De kallades munkar i Rom på Pelagius tid [början av 500-talet] som inte hade något kontor i kyrkan, men ändå drog sig tillbaka från världens vanliga anställningar för religionsstudier och hängivenhet. Således erkänner Garnerius att Pelagius inte annars var en munk än som de så kallade som ledde strängare liv än andra i sina egna hus. Dessa personers huvudsakliga sysselsättning, bredvid deras hängivenhet, var studiet av Skrifterna, vilket framgår av Jeromes brev; och här brukade någon person med särskild framträdande undervisa sina lärjungar (från Bibeln). Detta var Jeromes praxis i Betlehem. Detta kontor utförde Ruffinus för Pammachius och för Melania och hennes familj. Och så gjorde Pelagius i Rom. Det var under denna anställning som han skrev sina korta kommentarer om St. Paul's Epistles och hans brev till Melania och Demetrias.

Detta är vittnesbördet från alla vetenskapliga, opartiska historiker. Den stora studenten av antikviteterna i Kristi kyrka, Joseph Bingham, skriver: (2)

Så mycket är säkert från de uttryckliga orden från Athanasius och St. Augustine, att vissa under sin tid gick under namnet på munkar som var gifta män och hade gods. För Athanasius, som skriver till en munk Dracontius, för att övertala honom att acceptera ett biskopsråd, som han var motvilligt för, eftersom han trodde att det inte skulle bestå av hans asketiska sätt att leva, använder han detta argument för honom: ”Du kan fortfarande, efter du görs till biskop, hungrar och törstar med Paulus och avstår från vin med Timoteus, och fastar ofta som St. Paul vant att göra. Många biskopar är inte gifta; och å andra sidan är många munkar barnfäder; Du kan också hitta biskopar som är fäder till barn och munkar som inte är det. präster som äter och dricker och munkar som snabbt. Ty dessa saker har frihet, och inget förbud läggs på dem; var och en utövar sig själv som han vill. ” Av dessa ord från Athanasius (som dog 372 e.Kr.) verkar det tydligt att ännu inte reglerna i klostrets liv tvingade någon att avstå från vare sig hans ägodelar eller ett gift tillstånd, men han kan använda båda om han vill, utan någon kyrklig misstro. Och även om fallet ändrades lite med vissa munkar före St. Augustinus tid [han dog år 430 e.Kr.], reserverade andra sig själva sina forntida privilegier, för St. Augustine skrev mot kättarna som kallade sig ”apostlar”, säger : "De antog arrogant för sig själva det namnet eftersom de förkastade alla från deras gemenskap som hade antingen fruar eller gods, av vilka slag den katolska kyrkan hade många, både munkar och präster."

Augustine dog när Patrick hade arbetat omkring fyrtio år i Irland. Han var den mest inflytelserika mannen i kristenheten; eller som hade funnits i det sedan apostlarnas dagar. Han var en sådan vän till det munkliga systemet att han skapade det sättet att leva bland prästerna i Hippo genom att "göra biskopshuset till ett kloster av präster", som han säger. Och ändå fördömde den största teologen i de kristna tidsåldrarna, under Patricks tjänst i Irland, de kätterska ”apostolikerna” för att utesluta de ”många munkar och präster i den katolska kyrkan som antingen hade fruar eller gods.”

Bingham tillägger blygsamt: (3) "Så att åtminstone vissa munkar fortfarande hade frihet att njuta av både en äktenskaplig stat och sina egna ägodelar, utan någon anklagelse för avfall eller brott mot löftet i den katolska kyrkan." Dessa munkar med hustrur och egendom ”förde naturligtvis strängare liv än andra inom sina egna hus.”

S: t Patrick talar i sin ”bekännelse” med glädje om den nyligen avgudadyrkan irländare ”som att ha blivit Herrens folk.” "Skottens söner [irländare] och hövdingarnas döttrar ses som Kristi munkar och jungfruar." Patrick skriver inte ett ord i sina små verk om ett kloster eller ett kloster eller om en särskild bostad för ett stort antal av dem. Dessa personer bodde i Irland, eftersom många av dem först bodde någon annanstans, i sina egna hem, ofta gifta och skilde sig bara från andra kristna genom särskild helgelse till Gud.

På folkrika platser, där de kristna var något många, kan vi föreställa oss att dessa älskare av Bibeln bildar tio eller tolv små företag, som var och en skulle besöka någon familj och deras inbjudna gäster och läsa och förklara för dem Guds bok; och fortsätt dessa bibelläsningar på lämpliga platser under delar av varje dag i veckan. Och vi kan anta att de också hade ett dagligt bibel- och bönemöte för sin egen vinst i varandras bostäder. Vi kan förstå ett visst mått på deras ångest, eftersom de vädjar till Gud mycket ofta för att de kan hållas som sanna jungfruer och munkar från Kristus, och inte främst som makar eller fruers skatter; eller mammons eller nöjes slavar.

Dessa hängivna lärjungar - ”levande offer” till Christrendered ädla tjänst i evangeliseringen av Irland och i att bygga upp Patricks omvända i skrifter kunskap; desto mer värdefull tjänst på grund av bristen på kopior av det gudomliga ordet och av folkmassorna som inte kunde läsa. Det fanns utan tvekan ett antal gifta och ensamstående personer bland dessa speciellt invigda hjälpare av Irlands apostel, precis som St. Augustine, som skrev under en del av Patricks irländska arbete, talar om ”många munkar och präster i den katolska [universella] kyrkan, som hade antingen fruar eller gods. ” Sankt Patricks munkar och jungfruar av Kristus, gifta eller ogifta, var delar av ”bruden, lammets hustru” till vilken hennes himmelske make var den främsta bland tiotusen och helt underbar.

1. Colliers ”kyrkliga historia”, vol. I., s. 95.

2. ”Kristna kyrkans antikviteter”, bok VII., Kap. 2, sek. 6.

3. Binghams "Antikiteter från den kristna kyrkan", bok VII., Kap. 2, sek. 6.


Släktforskning av keltiska klosterfamiljer

Enligt Saint Paul kunde du inte vara äldste i någon kyrka om du inte "var make till en hustru". Inom Culdees hebreiska politik hade det också länge fastställts att du inte kunde vara äldste i någon kyrka om du inte var gift. Om bara leva som en ogift munk under sina år av utbildning, skulle det ha gjort detta svårt att få. Inom Culdee uppmanades det länge att biskopsrådet överlämnades från far till son, även i St. Andrews. Medan munkarna i Glastonbury var en del av denna större hebreiska ordning av Culdee, var de inte alla präster. Det registreras att de flesta munkarna var profeter, som i hebreisk lag också är ärftliga, kallade "profeternas söner", etc.

I våra längre historier om de keltiska heliga, de “walesiska släktforskningarna av heliga” etc, finns det gott om bevis för att keltiska kloster har fått sina söner att efterträda dem. Celtic Monestaries eller ”Bangors” (som de kallas på walesiska) hade ofta många generationer av söner i följd.

Jamison skrev i sina "Ancient Culdees" i kapitel 2:

"... som prästerna under lagen (rabbiner) efterträddes de av arv"

".. i kyrkan Saint Andrews kom Culdees ärftligt på kontoret"

"Irlands kulderier utövade ärftlig arv, biskopsrådet i Armagh, kunde visa femton generationer."


Många hänvisar till Gildas. Den berömda brittiska munken Saint Gildas hade flera barn i England och Frankrike. Tre av dem blev abbeder, och Gildas far var också abbot. Gildas grundade och ledde Monestaries i båda länderna. Efter sin missionärsverksamhet i Bretagne gick han senare i pension för att leda munkarna i Glastonbury. Bland hans flera söner var Peirio, Cenydd, Noethon och Tydecho. Hans son Saint Neothon ledde också Monestaries of Llantwit och Llancarfan och efterträddes av sin son Cynddilig.

Like many other Abbeys, the Culdee Abbacies passed from father to son. Of course, like all priestly installations, those who would perform the daily ceremonies had to follow a more rigid ceremonial purity. This is cataloged by Hardinge in his history of “the Celtic Church in Britain”. As Glastonbury was founded in the First Century by Hebrew Priests and Apostles, it remains a good example of these rules.

Munkarna i Glastonbury var ofta bara under en kort tid i sin ungdom utbildade på denna heliga plats för tillbedjan. Andra, som många gifta kungar, bestämde sig för att gå i pension där. Generation efter generation av Culdean-familjer hade utbildats och tjänat där i prästadömet.

I ”Antikiteter i Irland” (1804) av Ledwich läser vi mer om de strikta renhetslagar som tillämpades i sid 111-112,

”Det skulle göra orättvisa mot ämnet och att låta denna lilla historia vara ofullkomlig att utelämna några metoder från Culdees, som förtjänar varsel. De liksom Brittiska munkar försörjde sig själva av arbetarnas arbete. I det här liknade de sina östtyper. Kuldeerna var gifta, men när det kom till deras tur att tjänstgöra samarbetade de inte med sina fruar. Vid den 28: e kanonen i den afrikanska koden riktas underdiakoner som hanterar de heliga mysterierna, diakonerna, prästerna och biskoparna på deras olika villkor att avstå från sina fruar. Med termer, som förklaras av Trullankanonernas 13: e, menas tiderna för deras tjänstgöring; eller som den gamla Scholiast på 3rd Afrikan förstår det, en tid före och efter Eukaristin. En praktiserad härledd från Egypten till judarna och adopterad av kristna. Celibatet var okänt under kyrkans första 300 år.

Northumberland konverterades av irländska Culdees: år 950 publicerade prästerna i landet kanoner; den ena var, ”om en präst säger upp en hustru och tar en annan, låt honom vara en anathema!” Här faller misstro på andra äktenskap. Kuldeerna i St. Andrews gifte sig till år 1100. ”

Det finns vissa spekulationer om "Columbanus den yngre" faktiskt var sonen till Saint Columbanus som seglade tillsammans med honom till kontinenten. För att bevisa att prästerskapet var gift behöver vi bara fokusera på tiden före den "stora schismen". Vi vet redan idag i östkyrkan att alla präster är gift. När den östra och västra kyrkan fortfarande var en, förstod man att åtminstone vanliga präster var gift.

While there has always been autonomy for the local Monasteries, even Benedictine Monks had largely been married(at least at some point in their life, and not interfering with their ceremonial duties). This was even moreso at Glastonbury, with the many independence charters showing they are not under Roman Bishops’ jurisdictions at all. The church at Glastonbury was established by the Saint Joseph the Culdee in the first century. He himself was a member of the Sanhedrin at Jerusalem. Jerusalem Bishops later consecrated Saint David of Wales who rebuilt upon the church he built.

Centuries after St. Dunstan had died we have the Roman Catholic church saying that St Dunstan converted the Abbey to the Benedictine Rule. Their historians only want to give the Rule of Columbanus (Culdees) about half the standing of St. Dunstan. Whether he had successfully converted Glastonbury into a Benedictine Abbey is a moot point on the subject of married (though solo) Monks. The Romists themselves say Rule of Columbanus was sometimes complimented with a mixture of Benedictines. So while Benedictines would have been welcomed in most other times, during the life of St Dunstan that was hardly the case. The Benedictine reformer St. Dunstan was banished twice from Glastonbury (before he even became a Benedictine). However, he never changed the Hebrew policy of married Clergy. In any case, the only effect he may have had was encouraging a larger protest against celibacy within Glastonbury and England.

Klyftan på 500 år efter den stora splittringen är full av dokument som visar skydd från Kings of England, liksom påven som bekräftar Glastonbury Abbey rätt till oberoende av all auktoritet hos biskoparna i Rom. Även om Saint Dunstans styre kan ha blivit utbredd samtidigt, finns det inga verkliga bekräftelser på att gifta munkar någonsin kunde ha tagits bort när som helst.

Medan präster på 1400-talet dödades för att predika mot celibatet i Schweiz, höll Glastonbury sig också mot alla former av yttre inflytande. Vid 1500-talet avskaffade Henry VIII redan alla kloster i England. De episka protestantiska krigarna i Schweiz och Luther var på denna grund för svar på martyrskapet för de Zwingliska prästerna som predikade framför gifte präster. Glastonbury behövde inte sätta upp något hårt motstånd mot Rom, på grund av den fulla autonomi och rättigheter som utökades för Glastonbury Monks, chartrade rättigheter till och med att besluta i civila och straffrättsliga frågor i hela England.

Förr i tiden var bara eunukerna helt celibata! Dessa kastrerades från födseln eller efter val.


Danskarna lämnade Glastonbury ensam

Glastonbury’s Cathedral (AKA New Jerusalem) was four times bigger than Constantinople’s. It was far more visited and held in prestige so far as to be called the world over as “the Second Rome”, “the most hallowed ground on earth”, “The Sacred Isle”, “The Motherland”, “the Old Church”, “the Mother of Saints” , “the Cradle of Christianity”, “Built by the Hands of God Himself”“the fountain and origin of all religion”, “built by the hands of Christ Himself (- Augustine’s own admission in the face of the witness of the thriving Orthodox anti-Roman Celtic church at his arrival)”. However, it seems the courageous Viking Goth Danes didn’t have as much courage as Henry VIII (who dared destroy this great Celtic headquarters of Christendom)!

St. Dunstan, år 988, 32 år efter hans förvisning från Glastonbury, hade dött och begravdes i Canturbury. Efter en snabb invasion hade danskarna förstört Canterbury och från Kent till London mördade, torterades, slogs eller såldes till slaveri och dess byggnader brändes. De attackerade främst de romerska institutionerna som engelskarna hatade. St. Alphege, den främsta ärkebiskopen som främjar Dunstans kult, fängslades, plågades och mördades slutligen 1012. Emellertid var Glastonbury snart den enda orörda penningpolitiken och hade de enda respektabla strukturerna kvar. Av de 8 000 benediktinermunkarna överlevde bara 800 denna ”revolution” och dessa blev illa behandlade. Periodens kulder var inte benediktiner. Det fanns inget motstånd mot danskarna.

Knut var från en lång rad av Judas kungar och han inrättade det vi känner till ”dansk lag” som fortfarande finns idag. Det är grunden för vanligt lag, Magna Carta och till och med den amerikanska rättighetsdokumentet. King Canute som hedrade Glastonbury, gav munkarna tillstånd att flytta resterna av King Ironside of Wessex och St. Dunstan till Glastonbury, på grund av deras stora kärlek till klostret.

Domstolsbiskopen av den danska kungen Knut (eller Knut) den store var Sigfrid, en munk av Glastonbury.

År 1032 kom kung Canute dansken till Glastonbury med ärkebiskop Öntheloth av Canterbury för att be vid graven av kung Edmund Ironside av Wessex, som han brukade kalla sin bror, och där gav han en mycket rik pall att lägga på kung Edmunds grav , broderade med äpplen av guld och pärlor; och bekräftade samtidigt alla privilegier som hans föregångare hade beviljat detta kloster.


A Chapter taken from our booklet on Celtic Ecclesiology, the Married Abbots and Clerics of the Orthodox Culdee.

Full text is found at

Welsh and Celto-Saxon Kings Protecting Glastonbury

Peace to their shades! the pure Culdees
Were Albyn’s earliest priests of God,
Ere yet an island of her seas
By foot of Saxon monk was trod.
– from Thomas Campbell’s “Reullura”

In accordance with the British predecessors the early Saxon Kings are well recorded as protecting the independence of Glastonbury. In AD 712 King Ina married Guala, the Welsh representative of the last king of Wales, Cadwalader. He had made it law that both Royal houses should only marry the other (so both lose their recent identity to be one back with their original True Israel Goth/Scythian tribe). From then forward the Nobles and the people are known as Celto-Saxon.

Further background on the subject of married Monks may be gleaned from information on the last several Saxon Kings (who were all Monks of Glastonbury Abbey):

Kung Athelstan var munk i Glastonbury under de tre sista åren av sitt liv, och det var under den tiden huvudkontoret för hans hov.
Kung Edmund efterträdde sin bror Athelstan och kom in i Glastonbury också som munk. Han höll ofta sin domstol i Glastonbury och förvisade St. Dunstan från sin domstol, senare för att inte bara släppa in honom igen utan också välja honom som abbot. Dunstan avvisade aldrig någon av de gifta prästerna, även om han var en celibat. Kung Edmund mördades 946 nära Glastonbury.

Hans son King Edwy (som i Haydns lista över Kings and Queens of England hade de hårdaste orden mot St. Dunstan, i enlighet med Edmunds prövning?) Och att denna kung inte bara hade förvisat honom utan förbjudit St. Dunstan, tvingar honom att fly till sin fränar Arnulf, greven av Flandern, till domstolen. Där gick han in i ett benediktinerkloster i Gent. Det var början på St. Dunstans nya skola som benediktin. Inom två år var kung Edwy död, efter att mycket av England gjorde uppror mot honom, och förklarade Edgar King.

A charter of (Celto-Saxon / Royals who married into Celtic family) King Inna of England described our ancient See as,

Ecclesia Britannia prima, et fons et origo totius religonis. (Den första kyrkan i Bretagne och fontänen och ursprunget för all religion.)

It was in 725 AD that King Inna of England carried his charter with Glastonbury to Pope St. Gregory II at Rome, who confirmed this independence not only to be valid, but to be for all successors for perpetuity. (He was not the first of course, as this was re-iterating what his predecessors had elaborated.)

Within this charter King Inna recognized all past rights of Glastonbury from all his predecessors (see document 130 Saints before Augustine in Britain for many references to earlier decrees of Kings). King Inna again reiterated the many exemptions and rights of the Glastonbury Monks (Culdees) In relation to the matter of Papal Apostolic Succession, it is relevant that they had re-ratified the independence of Glastonbury from all Bishops.

One example of predecessors was well known by the exploits of the Archbishop Saint David of Wales (consecrated at Jerusalem) had codified into the monumental cathedral which stood from 546AD till the destruction by King Henry VIII, his pillar and brass tablet remained standing. The tablet is preserved to this day in a good state. It reads (as Sir Henry Spelman described in his book “Concilia”) “The first ground of God, the first ground of the saints in Britain, the rise and foundation of all religion in Britain, and the burial place of the Saints.”)

King Arthur, and many other Saintly Royals and Priests were buried at Glastonbury. Part of this tradition is recorded in the lives of the Culdees’ Saint Patrick and Saint Columbanus.

John of Glastonbury and William of Malmesbury had access to the vast libraries of Glastonbury Abbey (larger than Constantinople) that were later burned by Henry VIII. Before these were destroyed, it was accepted the world over to be indisputable factual records that King Arthur was descendant of Joseph of Arimathea. These two scholars had copied the genealogy of King Arthur back go Joseph of Arimathea as,

Helaius, Nepos Joseph, Genuit Josus, Josue Genuit Aminadab, Aminadab Genuit Filium, qui Genuit Ygernam, de qua Rex Pen-Dragon, Genuit Nobilem et Famosum Regum Arthurum, per Quod Patet, Quod Rex Arthurus de Stirpe Joseph descendit.

(more manuscripts aso confirming the Joseph of Arimathea story may be found at

Kung Edgar på 10-talet ratificerade också Glastonbury självständighet. En av rättigheterna är att alla abboter i Glastonbury väljs ut ur sin egen munk. När det gäller de många privilegier, rättigheter och immuniteter som gällde munkarna, lät han först bekräftas vid en synod av biskopar och adelsmän som samlades i London och sedan skickade dem till Rom, där de också bekräftades av en tjur av påven Johannes den trettonde .

Kung Edgar valde S: t Dunstan samma år som kröning till ärkebiskop av Canterbury. St Dunstan försökte sedan tillsammans med kungen att genomföra benediktinerkloster över hela landet. Benediktinermunkar hade också praxis att hålla fruar (även om de var separata under tiden för den gudomliga liturgin). Under sin regeringstid skrev han en av de största stadgarna för Glastonbury Abbey rättigheter lika med kungen i Glastonbury, liksom flera privilegier utomlands. (stadgan citeras nedan) Edgar vilades vid Glastonbury Abbey.

I sina stadgar beskrev han Glastonbury som den första kyrkan i kungariket som byggdes av Kristi lärjungar. Han bekräftade inte bara alla privilegier och donationer från föregångarna, utan han förordnade också de många bidrag som skulle gälla sina föregångare för all evighet.

Flera av hans föregångares bidrag till klostret inkluderade, kung Edward, Alfred, Kentwyn, Ina, Cuthred och till och med Avarigus som beviljade de ursprungliga tolv hudarna för att vara skattefria för alltid.

Han befriade dem från flera bördor, skyldigheter, bidrag och underkastelser; och gav dem rätt och makt att ta emot böter, straffa felaktigheter och att njuta av deras länder lika fria från alla anspråk som han åtnjöt sina egna, särskilt staden Glastonbury själv. Dessa privilegier i stadgan kallas sålunda Burghbrice, hundredoena, Athas, Ordelas, Infangentheofas, Homsocna, Frithbrice, Foresealle, Toll and Teame.

I stadgan för kung Edgar sägs klostret vara "den första kyrkan i kungariket som byggdes av Kristi lärjungar" (Conybeares romerska Storbritannien, s. 254). År 963 tilldelade Edgar detta kloster Stoure, alias Stouerminster, och tjugo landområden mer på andra ställen. Edgar beviljade flera stadgar till detta kloster; några förmedlar fler länder till abbeden och hans munkar, och andra utvidgar sina privilegier. Det som daterades i London år 971 ökar de privilegier som hans far kung Edmund, Soram och Sacam, i Strond och Streame, Wode och Feld beviljade. det vill säga frihet att bestämma grunder och korrigera brottslingar vid havsstranden eller vid floden, i skogen eller på fältet, över marken och under marken. Hundredsitrna, vilket var ett privilegium av helgedomen inom hundratals gränser; Galle Word, som betyder att de tillägnar deras eget bruk någon dold skatt som finns inom deras territorier; Forestall, det vill säga avlyssna bestämmelser som kommer till deras marknad; och Bufan, Corderran, Bencoderan, Flemeneferde, Hamsoena, Grith Brice och Fridishire, är andra villkor för franchises för munkarna på obestämd tid. Dessa rättigheter inkluderade den enda förmånen som en munk som mötte någon felaktig sak som gick till galgen, i någon del av riket, kunde ta honom ur exekutörens händer och ge honom sin förlåtelse. Dessutom undantar kung Edgar genom denna stadga detta kloster och församlingarna Street, Mireling, Budicle, Shapewick, Sowy och de flera kapellen inom nämnda församlingar, till exempel de av Beckery, kallade Little Ireland, Godeney, Mortinesey, Ferramere, Padonberge och Adredery, från biskopens vanliga jurisdiktion, förutom vissa saker, med en salva till Romskyrkan och Canterbury.

Hugh Paulinus de Cressy nämner en annan stadga av kung Edgar till Abbey of Glastonbury, där han bland annat beviljade att:

”Munkarna borde alltid vara väljare till sin egen abbot som skulle väljas ur sin egen kropp. Eftersom de yngsta och lägsta av alla deras församlingar var kapabla, borde de inte använda en abbot utomlands; inte heller då, ”bör någon påtvingas dem utan deras kostnad; bara han reserverade för sig själva makten att överlämna den valda personen till den mer krävande eller pastorala personalen. Återigen, att alla kontroverser, såväl i sekulära som kyrkliga angelägenheter, bör bestämmas i Abbotens domstol. Likaså att biskopen av Wells (det vanliga i Somersetshire) inte bör utöva någon jurisdiktion över dem att kalla sina präster till sina synoder, att avbryta någon av dem från det gudomliga ämbetet, etc. Dessa stadgar av privilegier, tillsammans med många andra sekulära immuniteter, lät han först bekräftas i en synod av biskopar och adelsmän i London, och skickade dem sedan till Rom, där de också bekräftades av en tjur av påven Johannes den trettonde. ”


En, om inte båda, dessa stadgar. Kung Edgar bar sig till Glastonbury; och för att det skulle vara ständigt giltigt, lade han, vid leveransen av det, sin septer på vår välsignade dams altare tillsammans med stadgan; vilken spira var märkligt gjord av elfenben. Därefter lät han den nämnda spirten skäras i två delar, åtminstone några efterföljande abbater skulle sälja den eller ge bort den ena halvan av vilken han lämnade med abbeden och behöll den andra hälften själv. Detta gjorde han under Aelfhards tid, eller som herr Willis skriver honom, Aelfstanus, abbat, och under det femtonde regeringsåret, som var under Kristi år 974.

Abbot Henry av Blois (1098/9 8 augusti 1171) [son till William the Conquerors dottern] skaffade från de successiva kungar och påvar som han hade överlevt, bekräftelser på alla Glastonbury ägodelar och privilegier; dessa bekräftelser gjordes av påvarna Innocent II., Alexander III., och av de tre kungarna, Henry I., Stephen och Henry II.
I stadgan som beviljades av Henry II (1185) för återuppbyggnad av Glastonbury utformade han den:

"De heligas moder och begravningsplats, grundad av våra Herres lärjungar."


I Tyskland togs kung Richard I som gisslan av hertig Leopold av Österrike och släpptes inte förrän han gick med på att bifoga abbotshipen i Glastonbury till sin kusin, Savaricus, som var ärkediaken i Northhampton. Han gjorde honom till biskop av Bath och Wells och utövade slutligen en bedräglig auktoritet över Glastonbury.

I Speeds Chronology of England bekräftades Henry IIs stadga igen av kung Edward III i sin stadga för Glastonbury Abbey.

Hans far, Edward II, antecknas ha gjort detsamma den 12 november 1313 i Westminster. Texten i kalendern om charterrullar av Edward I och II lyder, Inspexiumus och bekräftelse av en stadga av Henry II, daterad i Westminster, till förmån för Abboten och klostret i Glastonbury (Originalmanuskript: Monasticon, Vol. I, s. 62. )

Utdrag med engelsk fotnot:


De Cranemere. Ibid. pag. 597.

Henricus, rex Angliae, Arnulfo camerario, et omnibus baronibus de Sumerseta, Salutem. Sciatis, me concessisse Herliwino, abbati de Glastingeberia, terram de Cranemere, liberam et quietam tenere et defendere contra me, pro tribus hidis terrae, sicut pater meus concessit Hardingo de Wiltona. Teste Ur de Abbetot et Rogero capellano apud Westmonasterium.


Charta Regis Henrici II. Super restaratione ecclesiae Glastenburiensis, totius Angliae et orbis christiani antiquissimae, sperma i minibuss ejusdem regist finns i cineres fuisset redacta. Wilkins. Concilia. vol. 1. s. 489.

Henricus Dei gratia rex Angliae, dux Normaniae, Aquitaniae, et kommer Andegaviae, archiepiscopis, episcopis,

Quantum ad Septem ecclesias. Det hade varit en kontrovers på över fyrahundra och femtio år mellan munkarna i Glastonbury och biskoparna i stiftet om jurisdiktionen över dessa församlingar, som därefter utgjorde ärkediakonin i Glastonbury, och kallas till denna dag jurisdiktion av Glastonbury.

De sju församlingarna som nämns i kung Inas undantags stadga, anno 725, är Sow, Brent Merling, Schapewick, Street, Budcaleth och Pilton; i kung Edgar stadga, anno 971, nämns endast fem av dessa församlingar och utelämnar Brent och Pilton. Henrys andra stadga, 1185, tryckt i History of Glastonbury, s. 129 nämns sju kyrkor, som i kung Inas stadga, och samma, utom Brent, som utelämnas, och istället för att Dicheseat införs.

Men i sanning var de sju kyrkor som hävdades av ärke diakonen på Wells på ena sidan, och abbat och munkar på den andra, de som nämns i stadgan av kung Henry, och de andra tre, av Pilton, Pennard och Ditchet återvände till ärke diakonen i Wells och ärke diakonen i Glastonbury fortsatte inom de sju församlingar som nämns i denna stadga. Trots detta nämns både Pilton och Ditchet i förbudet som skickades till biskopen, 1319, som tillhör abbat och kloster, när det är mest uppenbart av registren, att Pilton då var en märklig jurisdiktion, som tillhör föregångaren till Wells, som den är nu; och Ditchet var då i jurisdiktionen för biskopen och ärkediakonen i Wells, som det fortfarande är. –Bågskytt.

År 944 skrev kung Edmund en stadga för Glastonbury och deras abb St. Dunstan, som inte bara bekräftade alla privilegier och donationer som tidigare givits till sina föregångare av hans förfäder, kung Edward, Alfred, Kentwyn, Ina, Cuthred och andra , men befriade dem från flera bördor, skyldigheter, bidrag och underkastelser; och gav dem rätt och makt att ta emot böter, straffa felaktigheter och att njuta av deras länder lika fria från alla anspråk som han åtnjöt sina egna, särskilt staden Glastonbury själv. Dessa privilegier i stadgan kallas sålunda Burghbrice, hundredoena, Athas, Ordelas, Infangentheofas, Homsocna, Frithbrice, Foresealle, Toll and Teame.

Kung Egelred, eller (som andra skriver honom) Ethelred, kung Edgars andra son, gav Sigegar, sedan abbot, sex vattendrag i Anstancliff, en hyde vid Sitebeorge, en mannoui i Pucklechurch som innehöll trettio jordar och ett hus han köpt för fyrtio guld guld i Wilton.

Kung Edmund den andra, med namnet Ironside, son till kung Egelred, efter att ha blivit dödligt sårad av den förrädiska hertigen Edrick, AD 1016, testamenterade sjutton jordar till detta kloster och hans kropp skulle begravas där.

The Saxon Kings continued a tradition of protecting the Culdees’ institutes even across Europe. This included the Frankish descended Kings (i.e. Saxony / Bavaria / Carolingian Italy House of d’Este Guelph Brunswick) protecting the most important academic institutes on the Continent (like the Columban institutes of Luxeuil Abbey, St Gall & St Othmar’s Switzerland). The English lines of the Saxon Kings in Britain included some detailed protections of our institutes (like Glastonbury) which spanned more than 1,500 years of recorded history. The continual protections were evident as many important marriages of the English Royals were with the Scottish (Celtic) Royals. For example princess Maud of Scotland, daughter of King Malcom III was Queen of England and Duchess of Normandy at the same time. Her heirs included the Chiefs of the House of Anjou, whose Empire included the Kingdom of Jerusalem. Eleven successive Kings of Jerusalem were direct house members of the Anjou (Angevin) Dynasty of France and of England’s Culdee New Jerusalem headquarters. The Angevin King Richard was kept hostage by the Austrian Duke Leopold until a special prisoner exchange was deal was met. In exchange for his successors the Duke (later Emperor) Otto IV of Brunswick, Henry of Brunswick and also the Abbice of Glastonbury, these were given to the Imperial house of Germany in exchange for King Richard’s release. This tyrannical Emperor of Germany Henry VI had died in 1197 and so Richard (who was heir of the Electorate of Arles) placed his vote for these Guelph princes to become the next Emperor. After many attempts by Otto IV’s uncle (King Richard) to secure a marriage with the Scottish Royal House (to become King of Scotland) he had re-arranged his commitments to Brunswick by making all to fall back to Otto IV as the Angevin heir, by making him the Duke of Angevin Aquitaine and the Count of Poitou in 1196. At the death of King Richard in 1197 a false Regency of Angevin was presided over by King John who was at war with France. In 1198 two of the Heirs and owners of the Angevin estates (Henry V Count Palatinate on the Rhine, Duke of Brunswick, and Henry of Winchester Duke of Brunswick) came to England to dispute King John for their rightful place in the Angevin Empire. However, this came to no avail. A peace treaty with France recognized King John as the heir of the Angevin Empire estates (although disputed by the House of Brunswick even till the last Capetian King was killed in the French Revolution, in the Brunswick Manifesto who claimed to raze Paris to the ground, lining up all civilians for a military execution if they continued to dishonor their rightful King/ally/ Rival Capetian house, who had made the Duke of Brunswick the rightful commander in chief of all the French Military, which Napoleon had defeated). So it also was just a French false construction in 1200AD when a peace treaty was made with King John all to counter balance the power against the then elected Emperor Otto IV in 1198.  Also France tactfully predicted King John could not hold together his estates, and we all witnessed this epic collapse of the Angevin Empire (from Jerusalem to England). The proof the protest has continued is shown in several treaties, battles and wars that have come up within the last 100 years. Among these also a mark of sovereignty of this line has been continued as Brunswick continues to bear the French Coat of arms as the primary two shields in the smaller version coat, the two lions on a red shield. This holds in international law enough to suffice the maintenance of this Angevin and Aquitaine inner-house struggle as a Capetian rival house. Otto IV of Brunswick held the main estates of the Angevin Empire, and had a pledge of King Richard to give the rest to the other sons of Henry the Lion who came to his aide, giving their lives to the Hohenstaufen Tyrant in exchange for his freedom. However these efforts came to no avail as war with the smaller areas of France were unwinding with King John winning a treaty with the rival Capetian line who are today’s Kings of France.

The last real Angevin ruler then remains to be Henry II of England. He was father-in-law of Henry the Lion of Brunswick, and had long battled to retain headship of the Angevin Empire as a rival branch of the House of Capet, often in war against France, as allies with Imperial Germany. It does stand today all of these other branches are required to remain in subordinance to Europe’s oldest Royal House(Saxony Brunswick Imperial line) for the continuation of the House of the Angevin-Britain-Saxony-Jerusalem Empire). Brunswick maintains that the Capetian house is junior on several lines, including the Carolingian branches. So the highest claims to the crowns of Europe (and Jerusalem) are continued to this day.

At the heart of that struggle for the Angevin Empire was the Abbice of Glastonbury. Emperor Henry the VI, to only release Richard in a conditional exchange for the two Dukes of and the control of Brunswick. It was a first time ever transaction of such for Glastonbury. It was to make his kinsman Savaricus the Bishop of Bath and Wells, and to annex the Abbotship of Glastonbury to that Bishoprick. This returned back to the local Clerics quickly after this Hohenstaufen Tyrant was defeated. A witness of this continuance with the local true Culdees was evident in the historical records of the exploits of the last Cleric Lord Prior of Glastonbury John Nott. He resisted Henry VIII, refused to sign his act of supremacy, and petitioned the next two monarchs to let this abbice continue to his heirs.

We know the Culdees themselves were under the most impervious of protections by the next successive Kings of England, as well as those of their Local lords. For example, the King Henry O’Neill, King of Tyrone, was declared “the Chief of the Irish Kings” by Henry VII. The O’Neils also being the primary line of the Abbots of Iona Scotland and the Scottish Royals (of the Red Branch).

The many layers of Celto-Saxon Royal protections have many books published on their own. Each of the many areas deserve a books of their own and should be noted as one of the highest supporting factors of God’s covenant work in the earth as He promised to provide to the seed of David, David’s Throne(see Stone of Scone), the seed of Levi (see Welsh Pedigrees of Saints and studies on the Irish Royal history), and  the numerous books covering the Birthrights of the House of Joseph in Ephraim(England) and America (Manasseh) Anglo-Saxon German and Kindred peoples.


Culdean uppdrag utomlands

Ett citat från boken, "Letters on the constrained celibacy of the preries of the Church of Rome, address to an Irish Divine of that church by his friend, a layman of the Church of England":

 “Baleus and Bruschius spoke of the marriages of Monks and nuns as not uncommon in that country (Germany) before the tenth century.” 

Historikern Bruschius författade "Det tyska klostrets första århundrade".

Columbanus med sina tolv starkt etablerade dessa kloster, liksom kloster i hela Europa.

Här är ett citat från ett kapitel med namnet "The Culdean Church's spread" från "History of the Scottish Nation or The History of the Celtic Church ”:

”... likaledes hela landet som nu kallas Franconia och Alamannia och Bayern, omvända och kyrkligt styrda av Culdeans, och Culdeans ensamma. Och om vi ska tala om influenserna från den brittiska kyrkan, som vissa uttrycker sig, måste det åtminstone erkännas att dessa influenser kan jämföras med överflödet av en flod, som täcker hela landet. Alla de kuldiska kyrkans särdrag - dess gifta präster, dess utsändning av sina missionärer med tolv, dess praxis att bygga sina bosättningar i separata hus, dess underkastelse av chorepiscopi (eller klosterbiskopar) till abboternas styre - alla detta hittar vi i Bayern och Alamannia 730-739, precis som det var i Skottland 565.

Det hela är ett och samma kyrkogemenskap, Viri-Dei, eller på irländska, Keile De. I hela södra och västra, och i en stor del av norra Tyskland, innan "Tysklands apostel hördes talas om, finner vi en blomstrande, välorganiserad, Romfri kyrka, vars enda högsta myndighet var De heliga skrifterna och vars predikande var ordet om Guds fria förlossande nåd i Kristus Jesus. ”

On the Continent numerous of our Early Culdean Saints are honored:

150 early Culdee Missionaries are honored in Germany, 45 in France, 30 in Belgium, 13 in Italy, 8 in in Norway and Iceland, to say nothing of other places and Saints of whom mention is made in the British Martyrology.
In the early period of the church, the Culdees are renown for having already founded 12 monasteries in England, 13 in Scotland, 7 in France, 16 in Bavaria, 15 in Rhoetia, Germany and Switzerland, 10 in Alsace, 7 in Lorraine, 12 in Armorica and 6 in Italy.

De ärftliga ledarna

Följande utdrag är från sidorna 176 till 180, från boken "Celtic Church in Britain" av Hardinge. (Bibliografi ingår.)

DE ärftliga ledarna

Grundaren eller den heliga mannen till vilken den ursprungliga beviljandet av mark hade gjorts kallades klostrets skyddshelgon eller det kristna samfundet. Betydelsen av hans ställning kan knappast överdrivas. En glans av lagtraktaten Succession hyllade alltså denna person och sitt kontor. Han är en (24) som är den ädlaste; vem är den högsta; vem är den rikaste; den smartaste; den klokaste; vem är populär när det gäller uppbörd; vem som är mest kraftfull att stämma; den mest fasta att stämma för vinster och förluster. Och: varje kropp försvarar sina medlemmar, om de är en god kropp, välgjord, väl moralisk, rik, kapabel. Kroppen för var och en är hans stam. Det finns ingen kropp utan huvud.

Att denna beskrivning gäller med samma kraft för ledaren för "kyrkans stam" bekräftas av Cain Aigillne. (25)

Ledaren för den kristna bosättningen ägde ursprungligen marken, byggnaderna och arvsrätten, som berodde på honom och stammen som han tillhörde. Inte bara i Irland utan också i Wales var abbatalt hyresavtal ärftligt. (26) Denna stam- och ärftliga beläggning var inte enbart av keltiskt ursprung bland keltiska kristna, utan hade dess tillstånd i Liber ex Lege Moisi. Präster valdes endast från Levis stam, och särskilt från Arons familj, och efterträdde sina fäder till heliga ämbeten och även till de heliga städernas besittning med deras förorter. Detta ser verkligen ut som auktoriteten för de keltiska kristna att fortsätta druvs och Brehons ärftliga arv i sina egna kristna samhällen. Men även om ärftliga lagar gällde uteslutte detta inte den blivande Brehon att passa sig själv för sin uppgift genom studier. De kristna lagarna föreskrev nästan varje händelse för att säkerställa att en lämplig efterträdare väljs ut för ledning av varje samhälle.

Den enklaste tillämpningen av denna reglering av ärftlig arv var på en lämplig son till den ursprungliga grundaren-abboten, vilket framgår av denna kupett från lagtexterna:

Efterträdaren borde vara

Abbets son i den trevliga kyrkan

Ett faktum fastställt av mening. (27)

Denna efterträdare kallades en ”coarb”. Senare hagiografer sträckte sig mycket för att etablera honom som grundare till ”grundarna”.

Detta gjorde det möjligt för all rikedom och prestige i klostret att förbli i arvingens egendom. Efter vikingatiden kallades han ”erenach” eller airchinnech. Giraldus Cambrensis noterade att ”sönerna, efter deras faders död, lyckades till kyrklig fördel, inte genom val utan med ärftlig rätt”. (28)

Skulle abboten inte ha någon son eller vara en "jungfru abbot", skulle en lämplig person väljas bland "skyddshelgans stam som ska lyckas i kyrkan så länge det finns en person som är lämplig att vara en abbot av den nämnda stam av skyddshelgon; även om det bara borde finnas en psalmsångare av dem, är det han som kommer att få abbacy. "(29) Coemgen" ordinerade att erenagh i hans kyrka skulle vara vanligt för Dimmas barn och efterkommande ". (30) Men om varken abbets son eller någon lämplig person från helgonstammen skulle komma framåt, föreskrev lagen en tredje källa:

Närhelst det inte finns någon av den stammen som är lämplig att vara abbot, ska den [abbacyen] ges till den stam som landet tillhör, tills en person som är lämplig att vara abbot till skyddshelgonens stam, kvalificerad; och när han är, ska det [avgrunden] ges till honom, om han är bättre än

abbot i stammen som landet tillhör och som har tagit det. Om han [den förra] inte är bättre, är det bara i

hans tur ska han lyckas. (31)

Ibland hände det att yngre medlemmar av "kyrkans stam" fick bidrag för mark för deras egen räkning i grannskapet och bildade undergrupper av kristna troende. Dessa betraktades som förlängningar av den ursprungliga kyrkan eller klostret. Vid vissa tillfällen bosatte sig en foster son till kyrkan med några följeslagare på ett litet avstånd, eller kanske till och med över havet. Alla dessa kompletterande hus ansågs vara lagligt bundna till skyddshelgans ursprungliga bosättning och var under hans "arvingars" jurisdiktion. Lagen föreskrev att:

Om en person som är lämplig att vara abbot inte har kommit från stammen

skyddshelgon, eller av stammen till vilken landet tillhör, ska abbacyen ges till en av fin-manach-klassen tills en person som är lämplig att vara abbot, av skyddshelgonstammen eller av stammen till vem landet tillhör bör vara kvalificerat; och när det finns en sådan person ska han få abbacyen om han är bättre. (32)

Uttrycket fin-manach-klass beskrev en sämre medlem av "kyrkans stam" som var hyresgäst i de kyrkliga länderna; eller det kan också indikera medlemmar i kyrkan som hade etablerat platser för sig själva, eller det kan till och med inkludera ”folket som ger kyrkan värdefulla varor”. (33) Lagen tog hand om alla eventualiteter så:

Om en person som är lämplig att vara abbot inte har kommit från stammen

skyddshelgon, eller stam av beviljare av

land, eller av manachklassen, ska "smörja" kyrkan

ta emot det på fjärde platsen; en daltakyrka ska

ta emot det på femte plats; en compairche kyrka ska

få det på sjätte plats; en grannskapskyrka

ska få det på sjunde plats. (34)

”Smörjkyrkan” var den där skyddshelgon hade utbildats eller i vilken han begravdes. Daltakyrkan grundades av en foster-son eller elev i klosteruppgörelsen. En compairche kyrka var en under skyddshelgans jurisdiktion, men belägen på något avstånd.

En närliggande kyrka var en som, även om den inte var under skyddshelgonens befogenhet, helt enkelt befann sig på ett inte alltför stort avstånd från den.

Om alla dessa källor skulle visa sig vara otillgängliga, skulle munkarna välja en lämplig person bland "pilgrimer" (35) som hade sökt helgedom eller gästfrihet bland dem, eller till och med en ansvarsfull lekman kan tillfälligt styra tills han hittade någon mer lämplig. ( 36) Denna praxis gav upphov till många avvikelser genom århundradena. Kolarna var inte alltid biskopar eller ens präster.

I Kildare var de alltid kvinnor. Det finns också ett register över en kvinnlig kol av St Patrick i Armagh. Den som ärvde skyddshelgans rättigheter var en hövding med stor makt i det kyrkliga samfundet. Annalerna innehåller en nästan fullständig lista över abbor eller grobbor, men indikerar inte på varandra följande biskopar, som oftare än inte utsattes för coarb-abboten, och som inte efterträdde varandra. Namnen i Annals av efterträdarna till Patrick kallas ofta abbor, medan vissa kallas biskopar såväl som abbor, och andra är utformade helt enkelt biskopar, och ännu andra bara gropar av St Patrick. Ingenting i denna sista titel visar om han var biskop eller inte. Det är därför nästan omöjligt att spåra biskopsföljd i Armagh. Patricks krafter kan vara biskop, präst, lekman eller till och med en kvinna. (37) Under det elfte århundradet fanns denna avvikande situation fortfarande i Irland. Bernard skrev att:

Det hade införts av den djävulska ambitionen hos vissa personer av rang en skandalös användning där Heliga stolen [Armagh] kom att erhållas genom ärftlig arv. För de tillät ingen person att befordras till biskopen, utom sådana som tillhörde sin egen stam och familj. Det var inte heller under någon kort period som denna arv fortsatte, nästan femton generationer hade redan varit uttömda i denna missgärning. (38)

Före Celsus tid hade åtta av dessa grovar varit gifta män. Efter att Malachy hade valts till ämbetet av det romerska partiet försökte han få Armagh och dess arv in

i linje med kanonisk praxis.


Sammansättningen av det tidiga keltiska klosterhushållet kan upptäckas från källorna. Katalogen över de heliga i Irland registrerade att de ursprungliga kristna, som drogs till tron av Patrick och hans efterträdare, var "alla biskopar, ... grundare av kyrkor ... De avvisade inte kvinnornas tjänster och samhälle, eftersom de grundades på rocka Kristus, de fruktade inte frestelsen. Denna helgonsordning fortsatte i fyra regeringar, (39), det vill säga 5. T. Olden för länge sedan strävat efter att fastställa att denna introduktion av kvinnor till kloster

hushållen var som medelhavare eller andliga hustrur. (40) Det verkar vara mindre långsökt att föreslå att celibatet i början inte verkställdes. Samhällen av män och kvinnor som bodde tillsammans som familjer var mer troligt på modet. SH Sayce påpekade detta när han skrev: ”Liksom i Egypten så var klostret eller kollegiet en sammansättning av hyddor där munkarna, både präster och låg, bodde med sina fruar och familjer.” (41)

I irländska lagar finns bestämmelser som täcker de olika medlemmarna i klosterfamiljen. De kände igen "jungfru" och gifte sig med präster i alla kvaliteter, till och med lägger till slutsatser:

Det finns en jungfrubiskop ... jungfruprästen ... en biskop

av en fru (42) ... en jungfrupresident ... en präster

student till en fru (43) ... en lekman ... av oskuld ...

lägger reklamer som är utan oskuld, om de är älskade

av Gud, och deras gärningar stora, om deras mirakel är som

många, eller om de är fler, på samma sätt som Peter och Paul var för John, och på samma sätt var Anthony och Martin. (44)

Så det var uppenbarligen på irländska kyrkliga

Organisationer "jungfru biskopar", "jungfru präster", "jungfru abbotar" och "jungfru kontorsstudenter", förutom "jungfruliga reklamer". Det fanns uppenbarligen gifta biskopar, präster, abbor, kontorsstudenter och rekonstruktioner. En jämförelse av statusen för "jungfru" och gifta personer visar att oskuld ansågs vara överlägsen. Men att vara "en hustrus make" avskräckt inte en man från något kontorsarbete, inte ens en enstans. I själva verket går lagen ut ur sitt sätt att skydda mot misstro eller förakt "lägger till slut som är utan oskuld om de är älskade av Gud". Och så noterade författarna till "Liv" att förvaltaren av Cadoc hade en dotter, (45) medan Cadoc själv hade en "svärson", (46) och hans far ett "kloster". (47) lagar beklagade ”sonen till en religiös utan en timme för sin ordning”. (48)

  1. ALI IV, 375.
  2. ALI II, 279-381.
  3. Samsons liv, xvi.
  4. ALI IV, 383.
  5. Giraldus Cambrensis, Gemma Ecclesiastica, Disert. II, 22; jfr. HC Lea, History of Sacerdotal Celibacy I, 347, 360-4.
  6. ALI III, 73.
  7. LSBL, 11. 815-18.
  8. ALI III, 73-9.
  9. ALI III, 73.
  10. ALI II, 345.
  11. ALI III, 75.
  12. AFM, 437, 441.
  13. TLP I, 69.
  14. För en diskussion om detta ämne, se WH Todd, St Patrick, 171-2, och W. Reeves, Ecclesiastical Antiquities, 136.
  15. Malachys liv, 45.
  16. Skene, Skottland II, 12, 13.
  17. T. Olden, "På sonsortia för den första ordningen av irländska helgon", PRIA, 3rd Serie, II, nr. 3 (1894), 415-20.
  18. AH Sayce, ”Den keltiska kristendomens skuld till Egypten”, Scottish Ecclesiological Society Transactions III (1912), 257; jfr. HC Lea, History of Sacerdotal Celibacy I, 96; II, 316.
  19. ALI IV, 363-5.
  20. ALI IV, 369.
  21. ALI IV, 367.
  22. LCBS, 343.
  23. LCBS, 348.
  24. LCBS, 356.
  25. ALI III, 63.

Relevanta förkortningar: ALI (Ancient Laws of Ireland, red. Hancock), LSBL (Lives of the Saints from the Book of Lismore, se WS), AFM (Annals of the Four Masters, ed. Oâ € ™ Donovan), TLP (The Trepartsliv för Patrick, red. WS), WS (Whiteley Stokes), LCBS (Lives of the Cambro British Saints, Rees).

Läs mer om den historiska keltiska kyrkan och dagens ortodoxa keltiska kyrkorörelse.